Ur den vid det här laget bekanta och beklagade hemsidans kvarlevor räddas här ännu en charmig artikel skimrande av självdistans. Denna gång handlar det om den ingalunda självklara konsten att finna förnöjsamhet och glädje i att "bara" vara provinsiellt, lokalt, känd, om ens det ibland, trots omfattande verksamhet men nästan helt utan mediebevakning.
Nu är artikeln skriven för tio år sedan, i mars 2010, och sedan dess kan man ju effektivare än någonsin använda sig av YouTube, sociala medier, ja, rentav Spotify om andan faller på för att gå till torgs, saluföra sig och reklamera sig. En stor del av texten står sig förresten fortfarande, inte minst delen om En av Tjugo.
En tenor i provinsen, tillfreds med tillvaron? En söt historia i alla händelser. Besök gärna Glenn Bengtsson på YouTube!
Om Konsten att vara Provinsiell.
Trots hundratals solokonserter och tusentals begravningar under ett tiotal år, och åter hundratals körkonserter tio år dessförinnan, är Glenn Bengtsson i hög grad att betrakta som provinsiell.
Vad betyder det? Spontant tre saker: Jag är från landsorten till skillnad från huvudstaden? Eller: Jag är landsortsmässig, bondskt bonnig, landtligt passé? Eller åter: Jag rör mig i utkanten av det väsentliga, det som betyder något? — Så långt Tenoren. Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) har ett par ytterligare betydelser: Förknippad med en viss landsdel. Eller: Trångsynt person med begränsad andlig horisont. (Enligt vems bedömning, undrar man.)
Jag är verksam i Götaland, södra Sverige, framför allt i Skåne, därav främst i Nordvästra delarna, därav åter Helsingborg och dess landsort — för att beskriva saken som en liksidig triangel stående på spetsen — något som i hög grad placerar mig långt från huvudstaden, ja med dess mått mätt väl rentav i provinsens periferi.
Det som anses landtligt passé kan väl bottna i min vurm för det gamla, ofta (skämtsamt?) formulerat som att jag vore född åtminstone åttio år för sent: En fläkt från Anno Dazumalien… Häri ligger en önskan, ja en drivkraft att föra fram i ljuset det som oförtjänt förgånget och fördunklat är: gamla trattofoniska guldkorn på bekostnad av nyare vispopsdängor, eller klassiska sånger framför mikrofonsländor. Det nya klarar sig ju alltid med benägen mediehjälp; det är värre med våra gamla kulturskatter — kyrkosånger, andliga sånger, romanser, visor eller salongsmusik — som åtminstone behöver en liten knuff. Sådan assistans ges dock sällan eller aldrig av medierna, delvis av det lätt insedda skälet att de inte känner till en perifer, kanske naivt idealistisk sångares verksamhet, långt från det väsentliga.
Om det att vara känd(is), det må vara världs-, riks- eller lokaldito, tror vi oss veta mycket nu för tiden — oftast ytliga kännetecken, egenhändigt skvallervägs inhämtade, mera sällan något om hur stackarna i själva verket har det — men hur är det månne att vara provinsiellt bekant?
Det vet jag.
Förmodligen lugnare för nerver och matsmältning, för att inte tala om privatliv: Inga galna beundrare runt stambordet, inga paparazzilinser när man går med soporna eller myser i soffan, inga nervsammanbrott med ty beledsagande kräkdiarréer inför konserter, då TV-kameran, radiomikrofonen eller recensenten hotar att vända inälvorna ut och in. Enkannerligen en nåd att stilla bedja om. Att man sedan till synes alldeles oväntat och oförklarligt kan tappa koncepterna och bli nervös inför en femhövdad åhörarskara eller då något oönskat element sällat sig till densamma är annan sak man kunde fundera över.
En av Tjugo...
Så det där med publikkontakt — inte bara under konserten utan även efter: Vem kommer fram och säger tack? Vem småpratar i dörren efteråt? Vem köper en CD eller DVD på väg ut? Och vem hör av sig telefon-, brev- eller e-postledes för att tacka eller lyckönska? — En vis organist har givit ett svar, förvånansvärt mitt i prick: en av tjugo. Man skapar ett personligt förhållande till var tjugonde besökare — till synes lika tröstlöst som nära sanningen. Jag gjorde en gång för några år sedan en ovetenskaplig men empirisk undersökning av vem-köper-CD-fenomenet vid ett par tillfällen i Mariakyrkan i Helsingborg: en orgelkonsert med den synnerligen brittiske världsorganisten och fingerspetsgentlemannen Christopher Herrick samt en jazzkonsert med det danska tradjazzbandet Papa Bues Viking Jazz Band. Siffrorna stämde. Nästan precis!
En av tjugo. Kom ihåg det.
Dock finns en handfull trogna åhörarskaror som följer Eder H:r Kyrkosångaren i hälarna, såväl i Göingetraktens Finja, Bjärnum och Norra Mellby som i Helsingborg med omnejd, för att nämna ett par — detta oaktat de välkända orden om att vara profet i sitt hemland och att uppsöka berget.
Kvar blir då vad? En bittersinnad, elakartig, kollegiehatande ténor pathétique som oombedd överöser omgivningen med sammansvärjningens svepskäl till den uteblivna världskarriären?
Jag vill inte tro det. Men andra döme — och den skuldfrie klippe första stämbandet. Det som görs i det lilla behöver alls icke vara sämre än det som syns i det stora. Man plägar ju säga att det som kommer nerifrån och får fäste uppåt är mera varaktigt än det som prackas på oss von Oben. Upp som en sol! Dagsländan versus fossilet, hade jag när sagt…
Så ibland får man höra (av någon välartad konfirmand): Va’ häftigt! Jag trodde inte man kunde låta så mycket utan mick! Cooolt! Eller: Dom é ente så dumma ändå, dom där låtarna. Fräcka liksom. Även om dom é gaamla! Eller åter (från den något äldre): Di där sångerna Du sjunger, di får man ju knappt höra på skiva eller i TV ens längre. Och vissa är det ju ingen som sjunger alls numer. Det var riktigt roligt att höra!
Sådant värmer den provinsiellt perifere tenorsångaren, långt från det väsentligas epicentrum.
(Så skrevs tisdagen den 30 mars 2010 kl. 14:49.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar