En sprudlande sammanfattning i ord, bild och film av en märklig, till synes statisk semestervecka, då mer inträffade än man faktiskt kunde tro: Långpromenader i snö med spännande samtalsavbrott; omsorgsfull massproduktion av nyskrivna festvisor för manskvartett, visor som med annan text elegant förvandlas till kyrkosånger; sonens möte med en klassiker: Sven Klangs Kvintett! Detta får inte missas!
Måndagen den 4 januari 2021
1. Idag lämnades jag åter ensam på morgonen eftersom Ebbe följde med Jenny till jobbet för att städa! Själv tog jag en morgonpromenad i raskt tempo. Den gick nedför Siöcrona-trapporna, Järnvägsgatan fram, bullstopp vid Bachhaus, vidare Drottningatan fram, Pers- och Pålsgatan, över Margaretaplatsen och Drottninggatan fram till Johan Banérsbacken. Så Landborgspromenaden hem (gott om trappor och höjdskillnader...), genom Vikingsbergsparken, över Hälsovägen, upp i Öresundsparken via Sofiakällan (här dunkade hjärtat!), Clemensgatan upp från Hallbäcksgatan, Kopparmöllegatan och ankdammen och Nya Kyrkogården och hem. 9300 steg drygt. Det är nu man har förtjänat en dusch, ungsvarma bullar och rykande färskt kaffe med ett glas juice.
 |
| Ett stackars knäckt träd med för mycket överhäng vid fågeldammen bakom Konsul Perssons Villa. |
2. Vi har tänkt oss att Herr-Kvartetten "Nota Bene!" skall repetera regelbundet under våren för att lära in ny, och gammal, repertoar. På så sätt är vi klara att konsertera när världen vill och vågar. Vi tänkte sjunga festvisor för att kontrastera kyrkorepertoaren från Nyår, för att det är roligt och inte minst för att jag är nyfiken på hur sådant som Hur länge skall på borden...? (Halvan) eller Norges bäste sill i papper (Helan) låter med Mats Calvéns fria och otvungna operaklang i förstetenoren. Helheten blir säkerligen befriande pampig och rivig! Även jag har skrivit en del festvisor som jag är ytterligt nyfiken på utgången av: Håller de måttet eller går de blott an? Är de riktiga höjdare? Man måste ha ett instrument, som Ellington sa, i det här fallen en kvartett att prova dem på.
En lustig bonus ("spin off" skulle kanske anglofilen säga) i sammanhanget är att en del av dessa Bengtssonska festvisor (med nobla namn såsom Göga-Jannes Visa, Snapstrall, Jag längtar välbehag! eller Tersens Tröst) lever dubbelliv på så sätt att de även är kyrkosånger: Snapstrall kan även heta Bordstrall och är då en bordsbön med dansk text i egen översättning; Jag längtar välbehag! heter även Du, alla väsens Himlamoder! och är en Ave Maria för violin, sång och piano; medan Tersens Tröst är en kyrkosång med samma triosättning betitlad En Sång om Nåden!
Så dubbelbottnat kan det vara — och praktiskt som vi väl kan förstå: Har man lärt ett arr till supen byter man text och sjunger den i mässan istället — profant blir kyrkligt. Jag ägnade en hel del tid i soffan åt att arra sådana bitar för manskvartett a cappella, vilket i vissa fall tar sin rundliga tid. Men det är rysligt skojigt och utsikterna att både få sjunga och höra resultatet är ju goda!
 |
| Det är inte alla som har en egen visa, men det har minsann Göga-Janne! |
3. Aftonen ägnades, efter aftonvarden, åt Game of Thrones och alla dess öden och äventyr. Måhända föga aktivt, men socialt och familjemysigt och kul att återse sina fantasy-vänner (Lite som med soociala medier...) Men vi är inte så loja som soffpotatisen; det pratas och skrattas, kommenteras och fälls en och annan tår...
 |
| Soffpotatisen gillar också Game of Thrones! |
Glimtar från Tisdagen den 5—Fredagen den 8 januari 2021
1. Det må låta förfärligt men min semestervecka disponerades för övrigt på samma sätt som ovan, samma Glädjeämnen, samma Lyckolågor vid Läggdags, samma Tre Bra Var Da'! Samma rutiner med små variationer. Tisdagens promenad var snöig och lite hal längs Landborgspromenaden, liksom onsdagens. Det gick lite lättare med backarna för varje dag utom på torsdagen då Ebbe var med. Det var dock en rolig promenix med honom!
 |
| Margaretatrapporna i snöskrud |
När jag på fredagen promenerande kom till Tågabackens krön där man går in i Vikingsbergspaken passerade jag en dam som kämpade sig uppför trapporna till Hertzka villan. "Usch!" sa hon, "det här är ju Plågabacken!" Jag fick reda på att det var en gynekolog förr i världen som hade praktik på Tågaborg som myntat uttrycket. Vi stod så och språkade vid villans sydöstra hörn. Hon lyssnade gärna (och helst) på Mozart, den störste av dem alla; hon promenerade gärna; och hon var konstnär. Vad gjorde jag? Ja, det var ju en hel del, som ni förstår. Vi talade också om tiderna och dess begränsningar — och om de fyra förnämsta bagerierna/konditorierna i Helsingborg. (De förtjänar ett eget inlägg.)
"Men konstnär...", undrade jag. "Jag heter Camilla Tvingmark." Det namnet kände jag väl igen. Hon hade just haft utställning i Helsingborg, och ställde ofta ut i Viken. Jag kom på att jag hade sett namnet på affischer i samband med Konstrundan. Vi skildes när det började bli för kallt, men jag fick stanna till under hennes balkong på Föreningsgatan: Därifrån kom nedsinglande ett kuvert "som tack för ett spontant och trevligt samtal!" Tänk vad ens stora käft och (för det mesta) sociala läggning kan leda till..
Promenaden, som denna fredag gick i mycket raskt tempo hade först avbrutits på Kullagatan av en viss Herr Floda som badar vid samma tid året om; han promenerar en mil om dagen! Så vid S:t Jörgens Plats av en viss Översekreterare i W:SEX. Hur trivsamt som helst, även om det ledde till att spatserturen blev två timmar lång i stället för en timme och tio minuter...
 |
| "Tigrarna i Bhadra, Indien"; oljemålning av Camilla Tvingmark |
 |
Nedsinglad hälsning från Camilla Tvingmarks balkong. |
2. Det blev rätt många timmar i soffan med festvisorna: många arr som skulle skrivas och göras vid; många noter och många härliga krumsprång i stämmorna med spännande klanger; och här och var välplacerade musikaliska lustigheter. Det blir roligt att höra. När bitarna var färdiga framåt helgen skulle det även göras övningsklipp på dem, vilket helt enkelt och lätt är en skärminspelning med ljud och bild av visan i notskriftsprogrammet Finale. Programmet kan naturligtvis inte sjunga text, men stämmorna kan man ju öva och helheten hör man, vilket även är bra för gehöret! Se på klippet nedan så förstår ni något vad mina kära herrar kvartettister har att gå igenom — utom mina rep förstås... Detta är festmotsvarigheten till Du, alla väsens Himlamoder! ovan: Jag längtar Välbehag!
3. Game of Thrones fortskred genom de första säsongerna, men en av dagarna, såg vi klassikern Sven Klangs Kvintett om en amatör dansorkester på femtiotalet någonstans i Skåne. Sven Klangs dryga kommentarer och inte minst hans utbrott sitter hårt i mitt musikaliska medvetande: Vi hade i många år ett dixieband (som ligger vilande för tillfället) som hette (och heter) Allen's All Stars! I perioder hade vi gott om spelningar och Sven Klang-replikerna — och utskällningarna — haglade. Det var tider det. Först tyckte Ebbe att den svartvita filmen var lite seg, men så småningom kom snacket och de spydiga kommentarerna igång, och dagen efter citerades guldkornen med gester, tonfall och allt. Det är inte utan att man blir stolt!
Glimtar Fredag—Söndag 8—10 januari 2021
Så tre sporadiska men positiva glimtar från semestern sista skälvande dagar.
1. Det har på ett sätt varit en märklig vecka. Jenny har jobbat och Ebbe har haft jullov och pappa har semester. Emellan varven har Ebbe spelat datorspel på sitt rum medan jag har skrivit noter i soffan. När Jenny så har kommit hem har hon läst en stund i sängen för att varva ner. Sedan har vi samlats i köket, kanske under den outtalade parollen "Från potatis till soffpotatis!" Var ligger det positiva i detta undrar man? Kanske däri att Ebbe och jag, ja alla tre när vi har varit hemma samtidigt och inte varit så mycket ute, inte sliter på varandra hela tiden och går varandra på nerverna. Men också det att Ebbe har börjar vara på sitt rum, förutom för att sova — det tog några år... Tidigare satt han i soffan i salongen där PS4:an finns, men sedan han blev med dator är soffbordet en mycket ryggovänlig plats i längden; skrivbord är bättre. Men lite tomt är det efter honom; han är mycket inspirerande att arbeta vid sidan av, liksom Jenny är. Ingen av dem begriper inte hur, men så är det!
2. En vacker dag spelade Ebbe och jag trehändigt på flygeln, närmare bestämt Eric Saties Gymnopédie N:r 1. Ebbe skötte melodin och jag kunde spela vänsterhanden med både höger och vänster! Det var både skojigt och en stark upplevelse! Vi pratar även om att spela jazzlåtar ur Real Book så att Ebbe (så säger han själv) får lära nya bitar och trumpettransponera dem i huvudet. Det blir spännande...
3. Jag har fått snuva; kranen rinner och packningen är dålig. Skulle aldrig ha köpt näsdroppar... (Tar man med paraply, ni vet... fast tvärtom...) Jenny och Ebbe turade däremot i lördags (dock bara fram och tillbaka; Ebbe kände sig obekväm på färjan med allt folk, sade han), med munskydd..., för att fylla på vårt grundläggande ginförråd; det var längesedan nu. Ni vet, Hendricks, Ophir, The Botanist och så... Turen avlopp lyckligt och ginoteket har börjar pånyttfödas.
Det blev långt denne gången, men sprudlande, mångfacetterat och tänkvärt, om jag får säga det själv... Vi hörs snart igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar