Tro det eller ej! Jag har skrivit en alldeles egen julvisa, Julstämning, som kan avnjutas på YouTube. Den framfördes första gången vid en Julnattsgudstjänst i Röke på Julafton i år 2020 kl. 23.00 (förinspelad 22 december på grund av tiderna) med Ebbe Bengtsson Svorén på trumpet och Glenn Bengtsson sjungandes vid pianot. Trots att den skrevs redan i början av december 2017 har den inte blivit framförd förrän nu, även om den har varit på tal både för Jazzkapell och Manskvartett. Det blev alltså trumpeten som fick den äran, vilket var mitt i prick med tanke på refrängen.
Men lyssna nu på sången innan vi går vidare och läs gärna med i texten!
Julstämning (Glenn Bengtsson, op. 176; 1 dec. 2017)
är det ej tomtens renar som vi jagar fatt;
ej heller klappar, gran och Kalle Anka,
stress och kiv och tårar blanka står på hedersplats.
Men bord som dignar utav mat av alla slag
och trivsamt sällskap uti glada vänners lag;
en fläkt av granris och en doft av stearin,
en myspalett som gör att stämningen blir fin.
Ekot från Krubban — Ordets Ljus
sprider i Natten Hoppets Brus.
Alla vi älskar finns hos oss!
Jubel mot Stjärnan, Hjärtats Bloss:
Sången från Änglar och Människor!
En dunkel Kyrka full av lugna lågor som
i vänlig enkelhet envar vill sluta om.
Man anar toner och en doft av stearin
som ger gemenskap när vi delar Bröd och Vin.
Här kan man glömma bråk och buller utanför
och samla själen utan någonting som stör.
Så kan vi uppgå i en tidlös mänsklighet:
I denna stillhet öppnar sig Guds Evighet!
Ekot från Krubban — Ordets Ljus...
Min barndoms jular — en minnesvärd bakgrund
För mig har julen från barnsben varit en fråga om mat och gemenskap och musik. Mamma och farmor som lagade all denna julmat man fortfarande gjorde på sjuttiotalet — då kunde man tala om dignande bord, både vad gällde fasta som flytande viktualier! Sillar å laxar (aldrig ål) å glögg å pilsner å brännvin å sylta å pastej å vörtbrö å grovbrö å knäckebrö å brunkål (aldrig grönkål å rökål) å julaskinka å Jansson å köttebullar å prinsakorvar å revben å tomtegröt mä kanel å fed mjölk å godis å gottebor' å groggbor' å nattamad å allt va' de' va'! Det var även viktigt med fin dukning i "stora rummet" med finporslin och nyputsade bestick och vackert skinande glas — och många levande ljus, dock aldrig någonsin i granen, visa som di gamle var av sin barndoms jular, men den var fin, tindrande och prunkande även den. Det strömmade ständigt (nästan i alla fall) julmusik från radio eller television, ibland från skivspelare eller kassettbandspelare. O Helga Natt! med Jussi Björling blev min favorit en bit upp i åren. Ombonat och hyggemysigt helt enkelt.
Julafton firades hemma hos oss och Jullunch avåts hos farmor och farfar. Vartannat år var det tvärtom. Det var mamma och pappa och jag och farmor och farfar och faster i Emmy i Landskrona och understundom faster Ester i Göteborg och ibland även farmors väninna Viola ett kvarter bort som var ensamstående. Det var alltid högt i tak (och det var tur, höll jag på att säga, eftersom det rökades friskt inomhus vid den här tiden — vanliga cigaretter alltså...) och skratten var aldrig långt borta. Tomten och klapparna fanns också, inte minst när gossen var liten och späd, och Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson och Julnygammalt med Bosse Larsson förstås, men det var alltid mat och umgänge som var det viktiga — det har jag aldrig glömt!
Presenterna var ofta sådant man verkligen önskade sig eller behövde, "inget trams och glötteri!" Jag glömmer aldrig då jag fick en egen liten blåvit "grammafoon", som farfar sade, så att jag kunde spela egna skivor. Jag satt och stirrade på den snurrande skivan och nålen som sakta rörde sig mot mitten, och var alldeles uppslukad av allt välljud som strömmade därifrån. Jag minns också när jag betydligt senare fick en likaledes blåvit skrivmaskin, som lät så där som det skall göra när man skriver på tangentbord, och kunde skriva ner funderingar och berättelser och annat märkligt. Jag har nog en del kvar nå'nstans. En annan oförglömlig klapp var en kassettbandspelare — som man kunde spela in på... (Här finns onekligen stoff till många minnesvärda inlägg!)
Vi något tillfälle, ofta lunch före själva huvudbataljen så att säga, skulle det ätas lutfisk i köket. Jag har aldrig kunnat med denna anrättning så jag fick torsk istället. Men senapssåsen och potatisen var smaskens! (Inte heller mammas morfar kunde med "tilltaget"; han brukade drastiskt tala om att han "inte gillar våldtäkt i någon form, inte på fisk i heller!") "Mätt och trätt" blev man i alla händelser, och lite salongslullig om man nu "hade åldern inne" för det, vilket man dessbättre inte hade på den tiden, och oförskämt hiskeligt gott var det med all vällagad fet och söt mat som inmundigades.
På juldagen var det så dags för ett veritabelt juldagsstabberas — i köket, märk väl — där julmaten skulle ta slut. Det var nu sällan den gjorde det så även framgent fick man i lagoma portioner njuta julbordets efterhåvor. Däremot var det denna dag som vore vigd för Ris à la Malta mä rögröd! Efter juldagen var det inte riktigt någon som orkade mer, och det kan man ju sannerligen förstå...
Jularna med den egna familjen — mys mellan juliga odysséer
Sedan jag träffade den blivande hustrun och när sonen föddes... Äh, låt oss nu lägga av med det där hustruandet och sonandet, det låter lite väl distanserande, och de flesta av er vet ju vem de är, misstänker jag. Sonen (hoppla, gammal vana!) förekommer ju dessutom med namn på inspelningen ovan av min lilla visa Julstämning (har ny lyssnat på den ännu?) som det ju egentligen skulle handla om... Vi börjar alltså om.
Sedan jag träffade Jenny och sedan Ebbe föddes har julfirandet på ett sätt förändrats oerhört, och på ett annat inte särskilt mycket. Det är fortfarande maten och gemenskapen och att fullständigt kunna vara sig själv som utgör själva essensen av julen. Att Jenny är kock, och en alldeles förbaskat lysande sådan, vilket många har vittnat om, gör ju inte matupplevelsen sämre! Vi skall här inte nämna alla läckerheter som framtrollas, men hennes svinabådesill, och hennes Brantevik, och hennes grönkål — ja man skulle komma långt bara på dem! Det faktum att svärmor (som inte finns med oss längre) och svärfar var vegetarianer, nåja, de åt inte kött och fågel, gjorde att vissa spännande, och kreativa, alternativ, som jag inte ens minns namnet på, kunde dyka upp på bordet. Svärmor Gittan gick dessutom "all in" vad gällde julstök, med dukning efter olika temata varje jul och julpynt i varje hörn — och, som sagt, flödig matlagning med dottern: Det är ingen tillfällighet att de två en gång hade Restaurang Sjunde Himmelen ihop, vars läckerheter och härliga gemenskap många fortfarande kommer fram och påminner om!
Sedan Ebbe föddes har vi varit hemma hos oss på Siöcrona Plats i Glebbennybo, beroende på mina ständiga frilans- och numera kantorsodysséer kyrkorna runt under juldagarna. (Det var för övrigt en kär gammal bekant, som inte finns mer, nämligen organisten Vibeke Larsen som, efter att Jenny och jag brukat kalla oss "Glenny", påpekade att ni ju faktiskt är tre i familjen och därför myntade "Glebbenny". Till Ebbes trumpetlärare Matias' förtjusning brukar jag numer även använda "Glebbe" när andan faller på!) Jag har alltid tyckt det var mysigt att komma hem till värmen och gemenskapen och alla de levande ljusen och maten och skratten mellan sjungningar och spelningar, fullt och måhända lite skamset medveten om att ansvaret för att det skall bli något överhuvud, uttalat eller outtalat, hänger på och alltid har hängt på Jenny.
Vad gäller musiken så är den fortfarande en stor del av julkänslan, men inte så mycket ifrån högtalare som från de egna ovan omtalade julodysséerna. Från början var det Maria Kyrkokör (där vi båda var med och rentav träffades en gång i tiden) med Mariabrasset och och stora Mariaorgeln och Mats Hultkvist, så talrika solouppdrag kyrkorna runt med var och ens egna julprägel, och numera eget spel från pallen Tyringe Pastorat runt med lite frilans som extra krydda. Det är därför alla konserterna med Tre Kyrko-Sångare kom att utgöra essensen av "min" julmusik. (Se gärna Nostalgitripp: Julens Sånger med Tre Kyrko-Sångare!)
Men den nya sången då, den där Julstämning?!
Tycker ni att jag hamnade väl långt ifrån ämnet. Inte alls. Det förstår nog var och en som har läst texten ordentligt. Nu har ni förhoppningsvis föreställt er, frammanat och uppfyllts av den där känslan, den där äkta känslan om ni vill, av välbehag och kanske lite eftertanke, ty det finns både mat och mys och gemenskap och stearinljus och grandoft — och ett litet barn i en enslig krubba som ger eko över hela världen: "Ekot från Krubban — Ordets Ljus, sprider i Natten Hoppets Brus" som det står i refrängen. Alla vi älskar finns hos oss under Stjärnan och vi får aldrig glömma "Sången från Änglar och Människor!"
Verserna leder fram till denna essens, denna nedkokade fond som restaurangfolket skulle säga. Vi jagar inte i första hand fatt tomtens renar och klappar och Kalle Anka och stress och kiv i första versen (lade ni märke till det intagande rimmet "Kalle Anka" och "tårar blanka"...), utan den stämning, den känsla, den "myspalett" som den långa minnesteckningen ovan vill förmedla.
Andra versen vill beskriva min julmusik och mitt förhållande till kyrkan, där "toner och en doft av stearin" och där man kan "glömma bråk och buller utanför", ty även jag, som den ibland väl sociala och uppmärksamhetspockande och språksamma varelse jag är, vill ibland "samla själen utan någonting som stör."
Rent musikaliskt är harmonierna enkla och måhända en aning sentimentala, med avsikt att gå direkt till hjärtat. Verserna påminner nästan om barnkammarens eller barnkörens tungvrickningsramsor med sin åttondelsmelodi som ständigt vill framåt. Jag märkte själv att det inte var helt lätt att sjunga den utan att hämta andan ofta och texta extra tydligt, när man dessutom skulle spela till. I refrängen förvandlas allt till ett slags anglikansk hymn med långa sugiga fraser som strävar uppåt, inte minst förstärkt av den förföriskt vackra trumpeten, längtande mot evigheten. Det får nog bli körarr av den vad det lider... (Den finns redan för manskör!) Och eventuellt en lägre tonart om den skall kunna sjungas som julpsalm, vilket ju vore en tanke.
Ta nu och lyssna på Julstämning ännu en gång och känn efter om ni uppfattar och upplever den annorlunda efter att ha läst alla mina minnen och funderingar. Lite kanske...?
En innerligt God Fortsättning till er alla på detta märkliga och outsägeliga som vi kallar anno 2020!
