Jag är jazzpianist, kantor och klassisk sångare, dessutom komponist och arrangör. I omgångar sover jag dåligt, framför allt om "huvudet startar" innan jag går och lägger mig. Kardinalsynden är att påbörja något "ska bara" och sedan försöka somna. I så fall blir det att gå upp och klottra ner låtidén, skriva färdigt arrangemanget för violin eller manskvartett, göra klart YouTube-klippen från den där konserten eller... Sedan är huvudet förhoppningsvis tillräckligt degigt för att luras att somna. Det gäller då bara att inte väcka hustrun; hon har betydligt mera arla arbetstider än jag. En vacker natt fick jag uppslaget att börja blogga.
När andra sover...
Vad ska man göra när man inte kan sova? När resten av familjen snusar sött och kvarteret och omgivningen, ja, när hela världen verkar sova. Alla utom Cantophonen. Ja, vad gör man då? Man sitter i mörkret i soffan med en charmerande liten dator i knäet och så långt är allt väl, utom tröttheten som sticker i ögonen utan att sömnen vill behaga hälsa på. Men se'n då? Utanför i dunklet avspeglar sig en vacker höst-tavla, en novembermålning i brokiga gröna, gula och bruna nyanser, ty ännu är vintern inte så nära att bladen skrumpnar till ömtåliga flikar av ugnsbränt bakplåtspapper som krasar till stoft under efterårssulorna. Just nu är det bildminnet av höstprakten på kyrkogården här intill, blandat med de lugnande ljuden av den ljuvt slumrande älskade lilla familjen och det obevekliga men trygga tickandet från salongsklockan som manar sinnet till stordåd.
Det är inte noter som snurrar runt i huvudet och håller mig vaken. Det brukar det vara. Eller goda idéer och uppslag till jazzlåtar, kyrkosånger, arrangemang, barnvisor, festbitar som jag idiotiskt nog har fördjupat mig i innan jag ska till att somna. Du "studsar man bara", som hustrun brukar säga, ligger och vänder sig och känner myrstackskryp i benen, otåliga fjärilssvärmar i magen eller bikupesurr i huvudet -- och alldeles förtjusande "sparkticks" som håller den närmaste omgivningen vaken och tålamodet på helspänn. Då är det bättre att gå upp och hälsa på soffan, datorn och hörlurarna och göra det man skall för att sedan slockna som ett utbränt ljus. Många intrikata stycken, stiliga arrangemang och djupsinniga poem har tillkommit vid denna tid mellan småtimmarna och svinottan.
Jag vet faktiskt inte vad det beror på, men något måste man ju ta sig för.
Man kan ju alltid skapa ett blogginlägg, sitt första blogginlägg på mycket länge. God idé! Men då måste man först skapa en blogg. Det har man gjort! Man har även satt titel och underrubrik, valt ett trivsamt tema, en "profilbild", och slipat en smula på utseendet. Men vad skall då den första artikeln i en blivande bloggjounal handla om? Vilken inriktning skall bloggen ha? "Blogg" förresten... Det kommer väl om jag minns rätt från "web-log", en internetloggbok, ett slags nätdagbok eller varför inte "cyberanteckningar". Måste man ha en inriktning? Måste inlägget handla om något? Det bestämmer väl jag? Naturligtvis. Jag skriver vad jag för tillfället känner för, inget annat.
Nej, nu kan det vara dags att gå och lägga sig, Glenn Bengtsson får sluta med sitt nattsuddande. Klockan är ju nästan fyra och snart är det dags att gå upp... Det blev en märklig debut: ingen programförklaring, inget innehåll, men kanske lite charmigt ändå. Hoppas ni vill följa med även i nästa försök. Ni har varit trivsamt och uppmuntrande sällskap i natten, ett tyst och välvilligt sådant. Kommentera och dela gärna mitt alster om andan faller på, och varför inte prenumerera på bloggen när ni ändå är igång, så ses vi nästa gång!
Förresten: Vad gör ni när ni inte kan sova? Tipsa mig i kommentarfältet så att jag blir klokare!
God morgon och god natt!
 |
| Stämningsfull senhöstbild från Gamla Kyrkogården (den nedre) i Helsingborg. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar