Jag har många minnen, anekdoter och rövarhistorier från ett långt sångarliv. Här följer ett knippe maliciösa historier om inhoppstenorer i kyrkokör och konserthuskör samt om meningslös och meningsfull uppsjungning — och skval! Från min hemsidas sorgliga rester har räddats detta vackert gripande och outplånliga sångarminne som inträffade 18 april 2010 och skrevs ned dagen därpå. Ett minne föder som bekant ett annat och ännu ett och snart är rövarhistorierna, förlåt de goda historierna igång, både om uppsjungningskaffe, "brandövningar", vätskedrivning och "extringar". Humöret är gott, ångern endast antydd och få namn utsatta, alldeles så som det skall vara.
Läs och förnöjs (eller förfäras) — någon känner rentav igen sig!
Skvalsång i Land och Stad.
Igår, den 18 april 2010, gavs Bachs monumentala Mässa i h-moll i Mariakyrkan i Helsingborg för första gången på över tjugofem år, vid den, det måste erkännas, tämligen udda konserttiden 19.07, vilken, utläst Sju över Sju, kommer sig därav att en automatisk själaringning ljuder just mellan sju och sju över sju — så där ungefär... Det var en härligt obeskrivlig lyckokänsla att, om än tillfälligt, få befinna sig i tenorstämman där i kyrkans kor och åter få erfara “konsert-atmosfären” från förr — i en kör kallad Die Magnifi-Katze, såsom en mångjamande pendang till den mera trofasta Buxtehudeensemblen Die Buxte-Hunde, tidstroget följande husse Dietrich i spåren, båda dirigenten Mats Hultkvists egna nogsamt frammanade hjärnspöken och skötebarn — en skön upplevelse som av flera anledningar fick mig att känna mig tjugo år yngre!
***
I h-mollnotboken står det på försättsbladet “Tomas Dausgaard, 4 april 1996, HBG:s Konserthus”: Det var förra, och första, gången — för fjorton år sedan! På den tiden var jag en synnerligen aktiv Maria Kyrko- och Oratorekör-tenor samt flitigt anlitad inhoppstenor (stämförstärkande arvoderad sistaminutensångare) både här och var, bland annat i Helsingborgs Konserthuskör (vars ordinarie tenortillstånd vid den tiden vore närmast obefintligt) och i ett flertal kyrkokörer. Även detta en herrlig tid, en sångarvandring fylld av omistliga lärospån, kantad av stensäkra felsjungningar och höjdmättad heshet till följd av obetänkligt snabba inhopp, bekväm “a vista-övning” och en grundmurad ungdomlig skälvande känsla av odödlighet — något som med åren har mildrats betydligt i takt med att teknik och disciplin lika betydligt har förbättrats.
Uppsjungning och Brandövning.
Lika omistliga som lärospånerna voro de talrika “brandövningarna” — “paussittningarna”, mellanspelen, eftersitserna, sexorna, nachspielen, eftersläckningarna m. fl. benämningar: Framför allt konserthuskören tillämpade nämligen, och gör väl så fortfarande, ett otyg vid namn repvecka, då varje aftonstund vore ägnad repetition med piano, med dirigent, med orkester, med tutti (samtliga medverkande), vilket omsider ledde fram till den andäktigt avsedda, ibland ack så avlägsna konserten. Efter sådana intensiviteter i repeterandet med allt armslängds-umgående och socialt gradäng-ränkspel, allt notläsande och dirigentbligande med åtföljande ymnigt bruk av störande kommentarer och interna lustigheter, till handväske-, körpolis- och comme il faut-kotteriernas omaskerade förfasan, behövdes vilopunkter — releaser skulle vi säga i våra dagar.
Sådana kom i form av postrepetitionella krogbesök, icke sällan hos krögarvännen och gamle Grand-hovmästaren Sandro Poggi på numera nedlagda fiskrestaurang Oscar å Sundstorget eller på de dåvarande så gemytliga pubutgåvorna av Telegrafen, Harry’s, Teaterkatten eller Utposten — Bishop Arms fanns dessvärre icke vid denna tid — vars kassor redan efter ett par dagar glupskt hade slukat merparten av det humbla gaget. Med på dessa i många avseenden spirituella utflykter var, utom värstingarsenalen av “tenorextringar” (körledaren Mats Paulsons påfund) eller de mera världsvant jovialiska körsångarna, dock mera sällan någon ur vän av ordning-kategorierna ovan. Konjaksspetsad Fisksoppa med Pilsner och Kaffe-Konjakspåföljd i bardelen av restaurangen, där Signor Poggi titt som tätt skuttade förbi med en välriktad kommentar eller förnöjt dvaldes i det ombonande sällskapet, stod ofta på menyn.
När konsertdagen (eller genrepet) nalkades var det så dags för uppsjungning — av ett betydligt effektivare, och hälsosammare, slag än körens dilettantiskt slavdrivarledda halsmördarövningar upp till en halvtimme (!?) före utsatt reptid, där vissa sångare idiot-tävlade inbördes om höjd och styrka så att rösten var borta till dess att arbetet skulle börja — detta i form av uppsjungningskaffe: starkt svart kaffe (för koncentrationens skull) med varm mjölk (för att avrunda garvsyrekanten), aningen spetsad med Cointreau eller Sambuca (för den rena njutningen). Sådant uppsjungningskaffe intogs (och bjöds frikostigt runt) i pauserna för att hålla halsen konsertfäig: likt den smorda käften i väloljat, aldrig svikande topptrim! (Kaffetraditionen har följt mig in i soliståren och slår fortfarande aldrig fel. Jag minns en konsert för rätt många år sedan samman med en lite snobbigt avvaktande provinskyrkokör som i pausen före konserten undfick denna den sista smörjelsen. Året därpå, då jag lämnat sakramentet hemma, undrade ett par övervunna damer “var de där goa kaffet du hade mä dej” hade blivit av!)
Skval och Sång på Gång.
Denna vådligt självgoda och egoupphöjande, dock förvånansvärt ödmjuka och in medias res:iga inledning för oss en aning småsökt in på ämnet för artikeln: Skval och sång i förening. — Mellan genrep/testa-ställen-genomsjungning och konsert insmyger sig en kritisk punkt: En pilsner på vägen, nersköljd med vatten — eller ännu värre: glögg i Advents- och Juletid... Det är visserligen och obestridligen alltid trevligt att avrunda och tjata av sig innan man trycker på tjänstgöringsknappen och äntligen tillåts konsertera, vilket väl ändå får anses vara målet för det stundtals långbänkligt enträgna repetitionstjatet, men kaffe och pilsner har nu en gång den beklagliga och besvärande bieffekten att tämligen omgående rinna rakt igenom systemet och där otåligt pocka på utlopp — vi talar då icke om sångligt legatoflöde utan snarare om ett slags singin’-in-the-vicinity-of-the-rain:ish flow: Ty även om man nu skulle hinna uträtta ett och annat före konserten är det ingen tillfällighet, det säger oss bitterlig erfarenhet, att någon har instiftat begreppet vattendrivande. (Vi veta väl alla att vatten och kaffe har liknande effekt, medan sprit ytterligare driver på förloppet.)
Ett par episoder står fram.
Brahms’ Deutsches Requiem på Konserthuset. Ett krävande verk med åtskilliga inställelser (sic!), varav den sista, ett kolla-några-ställen-rep, bara ett par timmar alldeles före konserten. Utsvultna — ty människan lever icke av rep allena — undfick vi å lokal en både stadig och välsmakande måltid med måttliga tillbehör. (Det sägs visserligen att man inte skall äta före sång eftersom den osmälta födan hindrar diafragman att fungera som den skall och dessutom förorsakar andfåddhet, men sådant har jag aldrig låtit inkräkta på livet — vilket även gäller sådant som meningslöst uppsjungnings-harvande, självändamålsenlig repetitionsiver och konstlade motionsakter. Birgit Nilsson lär ha sjungit Aida på Metropolitan efter en stadig kinamåltid — vilket väl väl visar hur olika vi är!)
Ett krävande verk, som sagt, med många extringar som småningom, i god tid före orkesterstämningen, befanns intagna på gradäng-platserna såsom en centralt placerad tenortårtbit, började jag redan känna av en förändring i vätskebalansen — enkannerligen bättre än förändringar i matbalansen, vilket icke blott kunde förorsaka betydande störningar i diafragmaarbetet men i värsta fall även påkalla klädbyte — vilket jag skyndsamt meddelade den närmaste tårtbiten. Dumt nog. För omgående utsattes jag för en veritabel förföljelsetrio: 1) teaterviskande “Tänk inte på det!”, “Håll dej!”, “Det är bara två timmar kvar!”; följt av 2) “psssss…”, “pschschshch…”; och 3) “blobbblobb-blobbblobb…”; omsider kulminerande i en kakafonisk förtalsfuga i icke mindre än trenne temata! Spänningarna kom att släppa, utan biverkningar, när den mäktigt ljuvliga musiken krävde alla sinnens aktiva närvaro och själen svävade på de ofta omskrivna gyllne vingarna.
Vid detta tillfälle hjälpte det föga att tänka på Sten Bromans beryktade uttalande om sina tre fasor: Det djävligaste som finns är dragspel; det näst djävligaste är fula fruntimmer; och det tredje djävligaste är joddling. Man kunde således tänka sig en Treenighet i Djävlighet: Fula fruntimmer som spelar dragspel och joddlar!
Ett annat föga stolt tillfälle som osökt rinner mig i minnet är den då vi precis före ett större verk på Första Adventssöndagen i Mariakyrkan nästan oförskyllt ställde till djävulskap i en helt annan mening: tre herrar — två tenorer och en bas, ja faktiskt tre fjärdedelar av en då existerande manskvartett (!) — stod, utan att närmare betänka var vi befann oss, och samtalade ymnigt utanför sakristians wc-inrättning, därvid, utan vetskap därom och under rätt lång tid, bildande en köliknande formation som småningom fylldes på. Uppslukade av det förmodligen oerhört fängslande samtalet förstod vi ingenting när en sopran undrade om vi stod i kö och svaret blev ett lika enhälligt som slarvigt unisont “neej”. Då sopranissan med viss rätt suckande slitit upp dörren och efter ett kortare intervall störtat ut under vårt ändlöst pågående samtal fylldes det omsider på med nya intressenter varvid samma fråga framkastades: Denna gång kunde vi inte underlåta att rungande triounisont respondera “jaa” för att efter en stund byta babbelboning. Blickarna bränner fortfarande i nacken efter alla år!
 |
| Maria Kyrkokör i Moseldalen 1992 |
* * *
Nu kan jag skriva “Mats Hultkvist, 18 april 2010, Mariakyrkan, HBG” i min notbok och konstatera att alla fysiologiska farhågor vore obefogade och istället jubla över att konserten — eller gudstjänsten, skulle man egentligen säga — gick utmärkt: Det vådliga språng vår Hultkvist utan skyddsnät vågade slutade icke med magplask utan — i många stycken — likt örnens flykt mot Evigheten! Jag vet, jag har mp3-lyssnat till konserten under sista tredjedelen av denna artikels tillblivelse.
Jag vill även nämna att detta ovanliga h-moll-tillfälle högtidlighölls som sedvanligt är i relativ stillhet under pausen före konserten på Bishop’s Arms intill Mariakyrkan, icke med tillhjälp av lättflyktig pilsner men med en betydligt kungligare centiliter 24-årig MacAllan, en hyllning som säkerligen även Maestro Bach skulle ha uppskattat och rentav deltagit i!
(Så skrevs måndagen den 19 april 2010 kl. 15.21.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar