Färdtjänsten kan ställa till det ibland, men illa blir det när det drabbar en begravning! Här ett tragiskt minne från en begravning jag sjöng på i Helsingborg för några år sedan. Jag minns den fortfarande som ett styng i hjärtat: En dement änka som missade sin mans begravning!
Begravning, Färdtjänst och Vårdboende.
För en tid sedan, i slutet av februari, skulle jag i vanlig koralsångarordning sjunga psalmer på en begravning, för övrigt dagens enda. Jag infann mig i kapellet, min vana otrogen, en hel kvart före utsatt tid och förevisade såsom tidsfördriv entusiastiskt fjärde delen i McCall Smiths charmiga succéserie Damernas Detektivbyrå för den därom ovetande kyrkomusikern.
Ett par minuter före slaget kom begravningsentreprenören upp på läktaren och meddelande sammanbitet att “det blir alltså försenat”. Anledningen var den att avlidnes änka skulle åka från sitt vårdboende till begravningen och att man där hade glömt att beställa färdtjänst. I sanning en missräkning, så mycket mera oförklarlig som det icke blott gällde begravning för maken, utan även visade sig att änkan satt i rullstol och behövde ledsagare — specialfordon erfordrades således.
Misstaget uppdagades fem minuter i.
Jag undslapp mig anmärkningen att det säkerligen kunde ta åtminstone en timme extra innan vi hade damen här och kunde fortsätta. Tiden fördrevs vid orgeln i samspråk med sagde kyrkomusiker och instrumentalsolisten. När vi inte reflekterade över vad som gör instrument tidstrogna, när de är tidstrogna och huruvida de blir tidstrogna efter en viss (patinerande) tid, talade vi om barockstämning, kor-ton och kammarton samt inte minst om obenägenheten från vårdhemmets sida att lösa situationen när de nu hade begått felet: Något fordon för rullstolstransport måste väl finnas till hands?
Vi funderade också över vem som drabbas av en dylik händelse: Att vi tjänstgörande från kyrka och byrå får vänta är väl i sammanhanget mindre väsentligt, men icke ovärderligt: Även vi kan ha inplanerade åtaganden, svåra att ändra. Värre är det naturligtvis för familj, släkt och vänner i bänkarna: En begravning är påfrestande nog — en ytterligare inkastad oviss väntan gör det hela outhärdligt för en del, vilket sorgligt nog kunde märkas nere i kapellet. För att icke tala om änkan själv! Att hon sades vara dement hör väl knappast hit.
En liknande historia!
Jag erinrade mig en liknande episod för några år sedan vid en annan begravning på Krematoriet, vilken en var utsatt till klockan 14. En kvart före hade inte färdtjänsten med änkan kommit (ty det var en änka som drabbades även denna gång.) Vi började ana oråd när klockan först blev två och sedan kvart över. Vid det laget hade barnbarnen satt sig i kontakt med färdtjänstcentralen, varvid det visade sig att bilen hade kört till den avlidnes adress! Han bodde i lägenhet och hon på vårdhem. (Det visade sig vidare inte vara första gången samma misstag hade begåtts. Inte fjärde heller!) Alla väntade vi: den uppbragta dottern, de närmaste, vaktmästaren officianten och entreprenören. Dottern, som dessbättre hade avsevärt med skinn på näsan och orubblig vilja, kände alltför väl till färdtjänstens problem, då hon , till följd av en allvarlig synskada, själv då och då kom i kläm i systemet.
En ytterligare komplikation var den att nästa begravning började klockan tre (det var den tiden då man icke som nu hade halvannan timme mellan akterna) och att det inför den skulle övas med solist och lite annat. Vi kom fram till att akten fick ställas in men att vi istället (detta var en fredag) kunde vänta till efter 16-begravningen och, med vaktmästarens goda men generösa minne, fick hålla begravningen efter stängningstid klockan 17! Då kom färdtjänsten — kvart i tre! Det var bara att åka tillbaka till hemmet och återkomma senare. Så skedde. Begravningen ägde rum och gick bra — men utan änkan: Hon hade av all uppståndelse blivit så uppbragt att man fick lugna henne med medicin och lägga henne till sängs.
Hon missade således sin mans begravning!! — Vad händer, kan man fråga sig, när hon i sina (om än få) klara stunder sitter och grubblar och plötsligt inser att vad hon har missat?! — Denna historia kom på sin tid i tidningen.
Men sedan då...?
Alltnog.
En timme senare ankom slutligen färdtjänsten från vårdhemmet, de anhöriga kunde andas ut och ceremonin ta sin början.
När vi kom till början av vers tre i mittenpsalmen Närmare, Gud, till Dig bröts min röst och orden stockade sig i halsen: Jag såg hur det lilla lockiga huvudet nere i rullstolen några ögonblick skakade av gråt och hur tanten ömt klappades om och torkades i ögonvrån. Detta — givet sammanhanget och vad som har berättats — räckte för att även jag under motsvarande ögonblick skulle bringas ur fattningen och ännu en gång inse att jag är dessbättre mänsklig och inte en begravnings-sångarmaskin. Att det lilla lockiga huvudet påminde mig om min favorit bland farmors fastrar, Emmy, hjälpte säkerligen till.
(Så skrevs måndagen den 22 mars 2010 kl. 18.11.)
 |
| Helsingborgs Krematorium |
 |
| Krematoriets Lilla Sal |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar